Jag lever.

Det är dalar och toppar av inget och precis allt. Försöker sova, försöker stiga upp. Vinglar ut i skogen för att ta in lugnet som de snötäckta träden avger. Super in ljuset snön reflekterar, den korta tid man förmår se sina egna fötter framför sig, vill säga.

Idag har varit en förvånansvärt bra dag efter en längre tids svacka.

Jag är nog lite mer knasig i huvudet än vad jag själv medger, mer kolonstedstreck:ig än vad som är nödvändigt kanske. Men det brukar bli bättre, några skogspromenader och kramar senare.

Kaffe och lätt snöig valp har förgyllt just denna dag åtminstone.

Publicerad 22.11.2014 kl. 16:49

Knasig och trasig och magisk.

En vecka på vift. Hundra blåmärken som pryder benen och taskigt i hjärnan.

Jag har haft det förfärligt roligt, men med ett moln av ångest hängandes över huvudet. Ett till mesta del självförvållat moln därtill.

Ibland kunde det få vara simplare. Bra bara vara bra och dåligt bara vara dåligt, utan hundra nyanser av annat där emellan. Fast då hade man väl blivit uttråkad eller gått sönder totalt.

Igår steg jag innanför dörren till lägenheten som på papper är min hemadress. Ville mest vända om och gå igen, med Selma i famn, fem minuter senare. Idag är jag en boll av rastlöshet och frågetecken. Fylld med saknad till det ena med det tredje.

Får väl koll på saker och ting igen småningom. Med lite tålamod. I alla fall har jag ju fått bekräftat för mig att jag slutgiltigen kommit över den där som ställde till det jävligt mycket i mitt huvud. Överlevde. Gick vidare.

Publicerad 24.10.2014 kl. 17:32

Det är så lätt att vara så dum.

Nätterna har varit långa och dagarna korta den senaste veckan. Vinglat lite fel, gett mig själv mentala käftsmällar och ifrågasatt andras idioti.

Kramat alldeles på pricken rätt människa, druckit kaffe med snällaste och klargjort att jag är odödlig.

Saknar en omskakning dock tror jag. Darriga ben och molniga tankar.

Publicerad 20.09.2014 kl. 17:39

Väntar på solstrålarnas vägledning.

Ibland är man vilse. Så där i allmänhet. Famlar runt utan att veta varken in eller ut.

Det känns som om jag står i en tätbevuxen skog, utan spår åt något håll. Bara löv, trädstammar och mosstäckt sten runt mig. Inga fågelkvitter, inga solstrimmor bland trädkronorna.

Jag gillar skogen, att ströva runt i den. Men nu strövar jag inte, jag sitter fast. Sitter utmattad på en mossig sten och stirrar in en grov trädstam. Törstig. Utan minsta aning om något.

Det är vad det är. Just nu. Men det ordnar sig.

Publicerad 15.06.2014 kl. 18:51

Jävligt rolig, men ack så sentimental

Två saker jag stormgillar med att vara tillbaka i trygga gamla österbotten är att få lyssna på den bortglömda dialekten och dra mina underbart dåliga skämt åt min ack så saknade familj.

Oj som jag saknat vår kollektivt dåliga humor och det kärleksfulla jävlandet med varandra. Har i cirka en vecka skrattat och haft evigt pågående skämt och punchlines om min mors vita ben. Dom är i färgskalan vita strumpbyxor och skär sig lagom mot hennes solbrända övrekropp. Alltså ni förstår inte hur många geniala skämt jag kan dra om detta ämne, just så där jäkla roliga så jag kan skratta åt min egen fyndighet och humor i en evighet efteråt. Sedan att ingen annan, förrutom jag och familjen då, förmodligen skulle finna dem roliga är ju inte mitt problem. Jag har hiskeligt skoj ändå. Helt normal i huvudet har jag ju trots allt aldrig påstått mig vara. Mamma tyckte att det kanske börjar vara dags för mig att gå till hjärndoktorn, efter mitt senaste hysteriska skrattanfall. Kan mycket möjligt vara så att jag har en släng cabin fever, men så länge man skrattar så är väl lite galenskap okej.

Så där annars är det också väldigt trevligt att kunna träffa vännerna häråt hållet. Imorgon ska jag antasta min vapendragare sedan så där 7 år bakåt. Härligt!

Mindre trevligt är ju att sakna folk från fröken Finlands tå-region. Och det gör jag, saknar fina filurer och knasiga konversationer. Att umgås mest hela tiden och avnjuta öl så ofta man ville. Dessutom fäste jag mig i platsen lite mer än jag förväntat mig, saknar lugnet varje gång jag är ute och vinglar i centrum. 

Publicerad 28.05.2014 kl. 23:20

Han den där opålitlige Blund

River upp gamla sår. Ordagrant. Sitter med blodiga fingrar i ett mörkt vardagsrum. Det enda som bryter nattens tystnad är en knarrande fläkt och ljudet från mitt tangentbord.

Det är trist här, därav skrapandet på sårskorpor.

Borde sova. Vill. Tyvärr tappade jag och John Blund kontakten för ett flertal år sedan, ibland hittar vi tillbaka till varandra men oftast är vår kommunikation väldigt knaglig. Han brukar höra av sig först då när han får nog av mitt trötta klagande och bönande. Sedan då han väl behagar omfamna mig, ordentligt, kan vi hålla på hur länge som helst.

Inatt är han tydligen upptagen på annat håll. Precis som igår.

Publicerad 26.05.2014 kl. 02:10

Så kan det gå, när man är ute och går.

Jag har landat i hemstaden igen efter en härlig extra vecka i det där stället jag haft en hatkärleksrelation med det senaste året. En vecka där vi blev nyförälskade i varandra och inte ville skiljas åt.

Väl häråt möttes jag av att grannens dörr blivit manglad; sönderslagen och nedklottad. Tydligen kan man kalla någon ''huora rotta'' om de är skyldiga en pengar, fick jag lära mig av poesin någon lämnat efter sig. Kan ju vara bra att veta någon gång i livet. Hemkvarteret är sig i alla fall likt.

Det är varmt, väldigt varmt. Det gör mig glad. Promenerade fem kilometer och bara njöt av värmen. Resulterade i mystiska röda prickar på mina armar, krigsskador i kampen mellan solen och en vimsig halvalbinos sköra hud.

Jag är stressad och pank, men lever. Njuter av tillvaron i värmen, hur som haver. Dags att ta tag i livet igen, sälja bort gammal skrot och böna och be om jobb i varenda knut. Igår ville jag mest bli en liten pöl och gå under, men idag har jag bestämt mig för att jag har hemliga superkrafter och klarar allt. Skönt.

Publicerad 23.05.2014 kl. 19:51

Jag är inte söndrig, bara rätt kantstött

Jag flydde från flykten och hemflytten. Tog det sista som var kvar och traskade över till fina vännen som bor över hängbron, 15 minuter från internatet som jag kallade hem i ett år.

Det sa bara pang i huvudet och jag kände mig knäpp. Stressad och pressad, avig. I behov av paus, semester från mitt eget liv. Huvud. Så jag tog mig friheten. Friheten att stanna, fortsätta vara borta, i okänd tid. Att sväva runt i pyjamasshorts på balkongen hela dagen och diskutera livet i solskenet.

Min mor är snäll, hon undrar bara hur det är och säger "okej". Frågar om jag kommer hem snart. Jag kan inte svara mer än "vet inte" och "kanske...". För inatt fick jag ändå ingen sömn, trots min mentala semester. Och hem, det lockar inte alls. Hemstaden känns inte som mer hem än någon annan stad. Snarare otrevligare. Tråkig kanske. Om det inte vore för alla fina där: familjen, mamma, katten så hade jag nog köpt ett tält och bara försvunnit ifrån omvärlden ett tag till. Så där tills magen inte är en boll av oro varje gång solen inte skiner lika starkt eller jag inte har något på gång.

Det är egendomligt allt, hur man aldrig tycks ha något på klart. Hur man ena dagen längtar hem och andra dagen vill emigrera till andra sidan jordklotet.

Kanske är det bara jag. Den där eviga rastlösheten som finns i mig. Den som bara glupskt roffar åt sig, klampar på och fyller hela rummet bäst den behagar. Får mig att klia, sparka, hoppa och rentav morra av frustration från och till. Den som har förmågan att göra mig både hel och halv, ibland gör mig vansinnig. 

Hur som haver läser jag böcker, klottar i mitt lilla ritblock och försöker få färg på mina bländande vita ben. Mår helt okej i det stora hela, grubblar på sidan om och försöker acceptera vad som händer i min känslofest. Ja, känsloförfest och -efterfest för den delen med. Men jag tänker i alla fall, lever, andas och gömmer mig inte i dvalan så där som det brukar kunna hända sig.

Publicerad 20.05.2014 kl. 11:04

Jag har ingen jävla koll.

Jag har kommit på lösningen på problemet ''vad ska du bli när du blir stor?'', simpelt. Jag kommer ju aldrig bli stor. 1,55 i meter, en liten buse. Behöver alltså inte tänka på det där med att bli stor, för det kommer aldrig hända. Puh, vilken lättnad. Så var det ur världen.

Så där annars har jag mest funderat på att fly landet, gömma mig någonstans där solen skiner hemskt mycket och inte låtsas om alla måsten och dumheter häråt hållet. Illa tvungen att sälja x-antal organ för det bara. Men det fixar väl sig. Söndersupna levrar och njurar lär väl vara rätt hett och eftertraktat.

Tror förresten vårsolen kokat bort min hjärna, känns som jag bara har en mysig vårig gegga skvalpande där inne. Beslutsfattande, tänkande och sådant där annat vettigt känns således väldigt långt från möjligt i dessa tider. Men man kanske klarar sig rätt bra med mystisk dallrande substans till hjärna? Har hört att livet är lättare om man är dum.

Sedan vad det var jag egentligen från början ville få sagt med det här inlägget är ett totalt mysterium även för mig. Idag kan vi väl skylla det på finaste flickans 20-års firande som skedde igår? Och vakandet till kl.7. Och våren. Och virret. Och livet. Allt är allts fel. Förutom mitt. Så det så. Eller hur det nu var?

Öäh... Alltså va?

Publicerad 02.05.2014 kl. 23:26

Nu och efter.

På senaste tiden har jag verkligen lagt ner all energi och tid på att klotta i ateljén. Och gud så bra jag mått av det, av att få klotta på i lugn och ro. Helt i egen takt. Visst har jag ibland velat bränna upp allt jag fått till stånd, men i mängden klott finns faktiskt en eller två skapelser jag gillar en skvätt själv med.

Det är synd som fan att skolan tar slut om ynka 15 dagar. Jag som just har kommit igång och börjat trivas som fina fisken.

Nå väl, får se till att fortsätta efteråt. Hålla det vid liv. För njutning som denna vet jag inte när jag senast känt.

Och på tal om efteråt, vart tar man vägen om man inget sommarjobb har och ej intresse för någon specifik studieplats? Får man ta bilen och köra runt spårlöst tills man vet, ska man sälja inälvor eller gräva ner sig i en grop?

Publicerad 01.05.2014 kl. 18:16

Mellan

Mitt liv just nu är ett vårigt hit och dit. Slängs mellan människor och känslor, vilda fyllor och vettiga stunder.

Mellanåret, tiden jag skulle ta för att tänka på framtiden och välja en väg, har snart nått sitt slut. Allt annat än bestämt mig har jag. Nu om någonsin är jag förvirrad kring vad jag borde göra med mitt lilla råddiga liv. Allt jag vill är ju att ha det bra, göra det som känns bäst i stunden. Leva i allmänhet. Var pluggar man det, vilken titel ger det och hur mycket jobb finns det inom den branschen?

Det tröstande är att jag är ynka tjugo, en nykläckt vuxen. Jag får vara förvirrad ett tag till, köra lite fel ännu. Det är okej. Ett mellanår till är inte världens undergång.

Hur som haver har jag haft en paus från allt viktigt i gamla goda Österbotten över påsken. Något av det skönaste på länge. Har diskuterat med min älskade mor på en helt ny nivå, tagit shoppingdag i stan en timme härifrån och bara umgåtts. Träffat gamla härliga vänner. Druckit fin whiskey och konjak tills tidig måndagsmorgon med den där som lärde mig att stå bakom kassan för två år sedan. Vaknat till underbar vårvärme och bara gjort det jag gillar mest, levt helt enkelt. Haft det bra.

Publicerad 21.04.2014 kl. 12:00

Don't grow up, it's a trap.

Jag är härmed 20 år gammal. Eller kanske snarare ung, med några bekymmersrynkor.

Mitt sista år som tonåring har varit en berg- och dalbana, på gott och ont. Ett redigt avslut på hela tonårsfanskapet kan man väl tänka sig. Upplevelsernas år i full mån.

Om jag tänkte lugna ner mig och bli vuxen nu? Nja. Jag tänker leva.  Fullt ut. Fortsätta vara mitt knasiga jag. För det är väl vad allt i slutändan går ut på? Att må bra. Göra det som känns bäst. Acceptera den man är. Springa barfota hem kl.6 en vintrig vårmorgon om det känns så. Måla hårlösa katter i flera timmar för man har lust. Bygga pyramider av tomma ölburkar. Paja okända katter påväg till butiken. Sitta ute i vårsolen med cigg och kaffe. Lägga sig raklång i skolans korridor och snacka livet med tjejen brevid. Dricka whiskey en tisdag för det känns så. Busa med vännerna. Spontant hoppa på tåget någon annanstans. Klättra över staket för man tagit fel väg till ABC. Fuldansa i en tom klubb. Ströva mållöst runt och filosofera på allt och inget. Läsa en bra bok. Njuta av andras kreativitet. Spela biljard tills man är så trött på det att man vill ha sönder kön. Hoppa i vattenpölar. Rulla runt i snön. Smyghångla i ett mörkt rum. Skratta åt allt och inget i trevligt sällskap. Lägga på bra musik och hoppa runt i sitt rum. Brottas med killkompisarna. Bryta arm och vinna. Tänka på allt knasigt man gjort. Glömma bort att skämmas och ha morkkis, det man gjorde var ju logiskt i stunden ändå. Bara vara, njuta. Leva i stunden. Göra det lilla fina till något magiskt.

Jag växer och mognar, blir stabilare, men jag kommer alltid ha ett busfrö i mig. En vimsighet som hör mig till.

Publicerad 22.03.2014 kl. 00:27

They see me rolling, I ate them

Vissa knasiga kvällar finner du dig själv i din säng, spyfärdigt full på två påsar popcorn och en halvliter glass.

Rummet du städade för en vecka sedan har återgått till sin sedvanliga stökighet och den nästan nybäddade sängen är nu mera full med smulor efter ditt frossande. För att inte tala om den förfärliga lukten av popcorn du tvingas andas in.

Sådana kvällar är man värd en öl i sin ensamhet. Man kan också i sådana stunder upskatta det faktum att man är singel och strandad i ett internatsrum, på en plats som blivit mer eller mindre öde efter att alla blivit utkastade eller valt att sticka. (Fast i och för sig, om fallet inte varit så hade en knappast suttit i sin säng med en mage uppsvullen till stadiet där det inte vore konstigt om en misstogs för att vara gravid. En hade mest antagligen druckit öl med sina vänner och härjat runt i mörkret istället, om saker inte vore som dom numera är.)

För att få lite postivitet i det hela: ölen var gratis, eftelämnad av danskar som besökte skolan för någon tid sedan.

Publicerad 11.03.2014 kl. 23:04

Det är kaos att växa upp.

Igår läste jag igenom gamla inlägg. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta stundvis. Skämdes ögonen ur mig av minnen som dök upp, av att inse hur jag var och tänkte då. Ville radera allt och förneka. Sedan kom jag på att det är det jag alltid gjort med allt. Raderat och förnekat, förträngt och ignorerat.

Men grejen är ju att för att mogna och gå vidare påriktigt behöver man acceptera det förflytna. Inse att det var som det var. Skratta lite, gråta lite och skämmas lite får man - men aldrig låtsas bort.

Jag har skiftat från och till från den ena ytterligheten till den andra under dom senaste åren. Livet gick alltför snabbt från ett till något helt annat och jag hängde inte med, var så jävla virrig och snurrig man bara kan bli. Jag ser det så tydligt nu. Hur jag fumlat med att hitta mig själv, försökt definiera mig själv efter felaktiga mått. Förnyat om och om. Snubblat hit och dit. Sökt trygghet och bekräftelse på alldeles fel håll även dom gånger jag stenhårt trott jag haft allt på klart. Jobbat så hårt på att verka självsäker och modig att jag inte haft tid att vara det helt i grund och botten. Haft tid att växa upp påriktigt, acceptera att jag faktiskt är jag vad omvärlden än tycker.

Jag har gråtit floder, gjort bort mig och gömt mig i mitt hårda taggiga skal. Skapat kaos. Gjort dom största misstagen i mitt liv. Men det har också funnits finhet där bland all trubbel. Det bästa, roligaste och härligaste. Liv. Kärlek, band som jag aldrig i mitt liv hade kunnat tänka mig. Dom starkaste känslor, både på gott och ont, jag kanske någonsin i mitt liv kommer känna. Visst önskar jag att det varit annorlunda ibland, men utan allt hade jag ju inte lärt mig det jag vet idag. För att inte gå in på den lilla detaljen att det ju uppenbarligen i stunden känts rätt och logiskt på något plan.

Dessutom, pojkar och sprit hör väl sig till. Hjärtesorg och hjärnlösa stunder med. Det kallas livet. Ungdom. Att vara en virrig tonårsflicka i en värld som snurrar alltför fort. Det är kaos att växa upp i allmänhet. Sedan hjälper det inte att vara en extra vilsen unge mitt bland allt det där. Det berättigar i och för sig inte vad man ställt till med, men det är en insikt man är tvungen att komma till på ett sätt eller annat.

Och jag har inte formats klart. Det gör man väl aldrig, men jag har förändrats. Accepterat att det får ta tid, man behöver inte ha så bråttom med att växa upp och förstå. Jag kommer aldrig ha allt på klart och det gör mig inte dum, bara mänsklig. Jag gjorde dumheter, misstag och lade energi på fånigheter men det är också vad som skapat det jag har idag. Vem jag är. Så det får stanna, finnas i minnet.

Publicerad 20.02.2014 kl. 03:00

“Out of all the things I’ve lost, I miss my mind the most.”

Det är konstigt. Och det är allt jag kan säga. Att allt är hemsktväldigtjättemycket konstigt.

Men det är okej, jag har mina katter i alla fall.

Publicerad 25.01.2014 kl. 06:57

Sentimental själ med för mycket sprall i benen och ett virrvarr av tankar snurrandes i huvudet. 
En del kallar mig Maria, andra Mimmi.
 

Kategorier

Senaste kommentarer

21.04, 22:50Inte längre nitton, part 2. av Longboard all the way.
27.01, 21:27Snö är ju lite roligt. av Åbobruden
28.05, 06:45Ett rum och katt, förmånlig hyra. av Ryggsäcksbruden
20.02, 16:08Det är kaos att växa upp. av Nachos